Sommarkatt/vinterkatt

Man kan tro att vi har en katt på sommaren och en annan på vintern, så mycket förändras Mr Muffins mellan dessa årstider! Han är antagligen en norsk skogskatt, och det syns tydligt nu på vintern, då han är riktigt lejonlik med sin stora man och yviga päls och lodjurstofsar på öronen.
Men på sommaren, då han tappar det mesta av sin päls, är han bara som halva sig själv, en helt annan katt blir han då.
Det är nästan så att man önskar att man vore en norsk skogskatt, tänk vad praktiskt att halvera sig själv per automatic, lagom till beach-säsongen hahaha.


Mr Muffins vinter-look


Mr Muffins sommaren -09

Antikviteter

Tänk vad spännande, när vi öppnade upp till vinden hittade vi ett par riktigt fina gamla saker, de måste vara cirka 50 år gamla har vi räknat ut, undrar hur mycket de kan vara värda?



Haha, jag har en känsla av att byggarbetarna hade det lite mer soft på den tiden...

Rapport från snövallen

Råkade missa att dagisutfarten krympt med typ 3/4 (vadå, en kvinna har ju simultanförmåga sägs det och jag skulle bara slänga ett öga på en viktig lapp i bilen medan jag krypkörde på parkeringen och den där vallen fanns minsann inte där i morse) och så satt jag plötsligt fast i vad jag då trodde var lite snömodd, så jag gasade på lite med resultatet att jag var ännu mer fastkörd i värsta stora vallen upptäckte jag när jag steg ur bilen, pinsamt!! Försökte febrilt få loss mig innan svågern (som jag visste var inne för att hämta hem Malina och Wilmer) skulle hinna se mig, men han kom såklart flinandes. Nåväl, han hjälpte mig i alla fall, han och ytterligare en dumflinande pappa, kul när man lyckas förgylla någons dag så där.
Men det är tur att det finns pappor, pappan i huset fick skotta fram en parkering till mig när jag kom hem, för det fanns ingenstans att ställa bilen! Det är galet mycket snö alltså! Men jag gillar det ändå, men det törs man knappt säga högt.

Dödsbesked

Just som man gick och småvisslade för att det kändes som om man hade så mycket roligt att se fram emot, så naturligtvis händer något som får en ur banan lite. Pers faster Karin gick bort i natt och trots att hon var gammal (84 i år) och säkerligen levt på övertid det senaste decenniet, blir man ju alltid chockad när det kommer så här oväntat och plötsligt.

Hon gick bort så som de flesta önskar sig sin bortgång, kan jag tänka, hemma i sin säng, troligtvis i sömnen.

Per har haft en del att stå i i dag, ringt en massa samtal och träffat läkaren (och även Karin en sista gång) och har såklart varit väldigt låg i kväll. Faster Karin har ju varit hans enda nära anhörig förutom Peter häromkring, så det är klart att det känns lite tomt nu. Imorgon ska de till Fonus, får väl hoppas att de tar över då, så att han inte får för mycket att bekymra sig över.

Läste igenom hennes vita arkiv och önskemålen inför begravningen, de speglar väldigt väl den bittra lilla tant hon var; begravningsakten endast för de närmaste, upplösning efter kyrkan, ingen minnesstund ska anordnas efteråt och dödsannonsen ska sättas in i tidningen efter begravningen har ägt rum. Det är det här som gör mig lite extra sorgsen, tänk att leva ett så långt liv, präglat av bitterhet, ilska och självvald isolering, när det hade kunnat vara så annorlunda? Så tragiskt att hon inte ville se att hon hade nära och kära omkring sig, men bara genom sitt sätt att vara stötte hon bort dem.

Vare sig du tror det eller ej, är du saknad faster Karin, så vila i frid, nu får du äntligen komma till farbror Lennart igen, din oerhört saknade livskamrat...