Dödsbesked

Just som man gick och småvisslade för att det kändes som om man hade så mycket roligt att se fram emot, så naturligtvis händer något som får en ur banan lite. Pers faster Karin gick bort i natt och trots att hon var gammal (84 i år) och säkerligen levt på övertid det senaste decenniet, blir man ju alltid chockad när det kommer så här oväntat och plötsligt.

Hon gick bort så som de flesta önskar sig sin bortgång, kan jag tänka, hemma i sin säng, troligtvis i sömnen.

Per har haft en del att stå i i dag, ringt en massa samtal och träffat läkaren (och även Karin en sista gång) och har såklart varit väldigt låg i kväll. Faster Karin har ju varit hans enda nära anhörig förutom Peter häromkring, så det är klart att det känns lite tomt nu. Imorgon ska de till Fonus, får väl hoppas att de tar över då, så att han inte får för mycket att bekymra sig över.

Läste igenom hennes vita arkiv och önskemålen inför begravningen, de speglar väldigt väl den bittra lilla tant hon var; begravningsakten endast för de närmaste, upplösning efter kyrkan, ingen minnesstund ska anordnas efteråt och dödsannonsen ska sättas in i tidningen efter begravningen har ägt rum. Det är det här som gör mig lite extra sorgsen, tänk att leva ett så långt liv, präglat av bitterhet, ilska och självvald isolering, när det hade kunnat vara så annorlunda? Så tragiskt att hon inte ville se att hon hade nära och kära omkring sig, men bara genom sitt sätt att vara stötte hon bort dem.

Vare sig du tror det eller ej, är du saknad faster Karin, så vila i frid, nu får du äntligen komma till farbror Lennart igen, din oerhört saknade livskamrat...