Miljöpartiet gjorde sitt mest framgångsrika val någonsin och gick från att vara sjunde största parti till att vara det tredje största partiet i riksdagen, en riktig framgångssaga! Eller? Not.
Vi gjorde faktiskt ett sämre valresultat än alla opinionsmätningar hade visat på, vi förlorade slaget om regeringsmakten och ett främlingsfientligt parti kom in i riksdagen. Förlust på förlust radas upp.
Inte mycket att glädjas åt denna mörka dag.
Det är lätt att känna förtvivlan och bli paranoid. Man kan ju inte låta bli att undra vilka de 5,7 procenten är. 330 157 personerna som tycker att rasister och homofober är de som allra bäst kan styra vårt land. Är vi inte mer stolta över vårt Sverige än så?
Jag tror personligen inte att denna förlust handlar om en misslyckad integrationspolitik. Nej, jag tror att det handlar om utbredd okunskap, om värderingar och attityder. Detta måste vi jobba med mycket hårdare, och det på gräsrotsnivå. Ta diskussionerna vid fikabordet. Det har redan börjat på facebook, det diskuteras som aldrig förr, vänner raderas och nya grupper startas.
Jag har nu suttit för miljöpartiet i fullmäktige under 4 år tillsammans med lika många mandat för Sverigedemokraterna och jag kunde aldrig tro att Karlshamnsborna skulle göra om samma misstag igen. På deras fyra stolar har det de senaste månaderna suttit en ensam gubbe. De enda gångerna han har gett sig tillkänna har varit då han har gått upp för att slänga sig med felaktiga siffror, godtycklig statistik och obskyra hemsidor som ger rasismen ett ansikte. Ett budgetförslag som osade främlingsfientlighet och noll tolerans har han också bjudit på. Man har bara häpnat över deras utspel.
Nu har de tydligen fått fem mandat i Karlshamn, ska bli intressant att se hur de lyckas fylla de stolarna. Demokrati? My ass! Eller jag menar, jo tjenare!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar