Koloniresa

I lördags steg jag upp kl sex (ja, efter "personal"festen!) för att sen sitta på en buss på väg till Köpenhamn kl sju på morgonen. Det var koloniträdgårdsföreningen som hade anordnat detta och det var tydligen uppskattat, då bussen var i det närmaste fullsatt.

Vi började med att besöka Vennelyst, Köpenhamns äldsta koloniförening från 1892, och den populäraste, läste någonstans att väntetiden att få köpa en lott är 25 år och de flesta går i arv. Det är föreningen som sätter försäljningspriset, för att undvika spekulation.

Mitt i byen (granne med Christiania) och vid en högtrafikerad väg ligger området bakom plank och låsbara grindar, så det kändes lite som att stiga in i den "hemlighetsfulla" trädgården.

Man kommer direkt till en trevlig samlingsplats som kallas festplatsen, med lekplats och scen, här delades vi upp i två grupper med varsin guide. Vår var stor, bullrig, skäggig och rolig, ja, nästan lite sinnebilden av en dansk man i sina bästa år.

Rundturen infriade alla mina förväntningar, söta små stugor i alla de färger, några lite putslustigt namngivna, inte ett grönsaksland så långt ögat kan nå (man får inte odla då det är föroreningar i marken) och en väldigt... avslappnad inställning till trädgårdsarbete. Men charmigt till tusen så klart!



Scenen vid "festplatsen"


Mysig lekplats för barnen






Smala grusgångar


"Godt Nok" för vem som helst


"Herligheden"


"Sötter", ja verkligen, den minsta stugan av alla, också museum


En kreativ trädgårdsentusiast som klippt trädet som kyrktornet i bakgrunden (klicka upp bilden så ser ni)


Lovely!


Här är vi alla framför en väldigt speciell stuga, den hade flyttats hit någon annanstans ifrån. Symboliserar väl mångfalden rätt bra.


"Hundehuset"


"Smedens hus"




"Kom glad"




Hela gänget framför guidens egna stuga (eller rättare sagt, hans frus) "Ernas Lysthus"

Efter att vår käre guide pratat sig törstig avslutade han med orden "Nu orkar jag inte mer, nu går vi och dricker öl istället!" Så föreningen bjöd på varsin pilsner innan vi drog vidare.


Ölpaus

Därefter blev det lunchbuffé på Herzegovina som låg alldeles centralt så det passade bra när vi fick en timme över, då passade jag och Per på att gå en runda på Ströget!

Sen körde vi vidare till Smörmosens koloniträdgårdsförening, men det får bli ett annat inlägg om det, nu får det räcka för i dag!

Party!

I fredags hade jag och tre kollegor samt vår ständige vikarie Simon ett litet... vi kan väl kalla det After Work hemma hos mig. Tanken var nog att det skulle bli utgång, men vi blev kvar här hemma till kvart i två, då jag förmodar att gästerna blev hemkörda (hörde åtminstone inget om vare sig utgång eller efterfest när de sa hej då haha), så det är väl ett gott betyg på festen?
Himla trevligt var det!

Alla bidrog med olika saker kan man säga, jag stod för chipsen, Carro hade med sig chilinötter, Marina kom med salta pinnar och litervis med vin, Maria hade med sig Sing star, cider och lakrits- mintu, och Simon med sin tequila utan tillbehör (tack å lov att jag inte drack av det!) som han även hade i ett stadigt grepp under armen när han begav sig hemåt.


Marina och Carro, Kyrkskolans Sing stars!


Maria och Simon

Kalajs-kalajs

Och i går firades ytterligare ett födelsedagsbarn, Dante fyllde 4 år!


Dante öppnar ett av sina paket, en "sprutare", som Mirinda själv valt ut till honom


Den goda maten, en väldigt god vårbuffé




Den obligatoriska "blåsa ut ljusen på tårtan-bilden"

Pricksjukan

Just nu ligger tre av kusinerna inne med varierande grad av vattkoppor och det är faktiskt Mirinda som lyckats smitta dem!

En onsdagsmorgon när jag skulle väcka Mirinda hade hon kroppen full av misstänksamma prickar. Jag har ju faktiskt dokumenterat hennes vattenkoppor i min gamla blogg (kolla själva här), så jag blev väldigt förvånad, trodde liksom att detta var avklarat för mina barn, men så var då inte fallet. Det måste ha varit några förkylningsprickar eller något likande hon hade den gången.

Nu är det däremot klart och även om alla mina tre har fått det väldigt lindrigt, så har de nu haft denna obligatoriska barnsjukdom alla tre.

Mirinda var värst av de tre med ett par hundra koppor, men de kliade inte så farligt, hon hade ingen feber och det hela var över på bara några få dagar, fem dagar, sen var det bara några ruvor kvar.

Nu är det Malina, Wilmer och Kaili som har smittan och om inte Dante också får det inom det närmaste (det är lite osäkert om han har haft det eller inte) så har alla kusinerna genomlidit detta!


Mirinda med "pricksjukan" som hon själv kallade den

Vår Ruset 2011

I går var det dags för årets Vårrus i Växjö. Tror att det var tredje gången jag var med, det är himla trevligt faktiskt. Jag var där med jobbet och så fick Lizette hänga med på ett hörn, för man måste vara sex personer för att få picknick-kassen och det vet ju alla att det är det absolut viktigaste på hela kvällen!

När startskottet gick stod vi fortfarande i toakön, jag tror vi stod i en halvtimme i alla fall, helt galet var det. Men när jag väl kom kom in på bajamajan kunde jag snart lista ut vad som hade tagit sån tid.
För det första att bara ta sig upp på sitsen var ju som en uppvärmning i sig, det var inte det lättaste kan jag säga. Och sen när man var färdig, pumpade man ur lite av den där vätskan som man trodde var alcogel, men som sen började löddra och då fattade man, aha tvål! Det var därför det fanns ett handfat med någon liten dunk kopplad till. Men vattnet var såklart slut för länge sen, så vad göra? Ja, bara att dra loss "lite" papper och börja torka väck från händerna. När man äntligen var klar, så upptäckte man att ovanför handfatet satt en spegel. Hallå??? Vilken dum en kommer på att ha spegel på toan, på ett lopp med enbart tjejer? Naturligtvis har varenda tjej lagt ett antal sekunder på att kolla så hon ser ok ut innan loppet. Oerhört korkat.

Men vi kom iväg till sist och vi hade en skön runda, tur med vädret också, även om det var himla kallt när vi åt vår picknick efteråt. Och vi hann gott och väl äta innan vi gick mot bussarna.


"Lagfotot"




Apropå bussen. Vi hade betalat bussbiljetter och åkte med Personalklubbens buss och vi hade blivit tillsagda att ta samma buss hem. Vi kollade så att det var rätt buss och steg på, insåg ganska snabbt att vi var sist och andra upptäckten är att våra platser inte finns kvar, det finns bara ströplatser kvar. Gissa om vi blev upprörda? Vem gör så egentligen? Man sitter väl med samma person på hemvägen, eller hade flera stycken blivit ovänner under loppet? Mycket märkligt. En person tog åt sig av Lizettes mördarblick och bytte plats, så vi kunde sitta ihop, men de andra satt utspridda i bussen, mycket synd, särskilt eftersom vi skulle delat på vår choklad från picknick-kassen på hemvägen.
Men allvarligt, man gör väl inte så? Det är en oskriven regel att man sitter på samma platser, vi är ju alla vanemänniskor liksom. Kanske någon som gjorde ett socialt experiment?