Ajaj i mammahjärtat

Veckan som gick var väldigt intensiv, första veckan på jobbet och Mirindas första vecka på lill-lekis.
Det började inte så bra, hon var jätteledsen i tisdags när jag lämnade och när jag ringde 1 1/2 timme senare för att höra hur det var med henne var det en något skärrad fröken jag pratade med. "Vad bra att du ringde, det har varit lite kris här, hon har varit så ledsen. Hon åt ingen frukost heller och till slut somnade hon, nu är hon vaken och äter lite knäcke, och det är ju bra, hon blir ju så orkeslös när hon gråter så mycket..."
Jag trodde att mammahjärtat skulle brista när jag fick höra de orden. Jag hade god lust att på studs lägga på luren och utföra en räddningsaktion på lilla dottern. Men jag behärskade mig och vi bestämde istället att Per skulle hämta henne tidigare (vid ett istället för kvart i fyra).
I onsdags var hon också väldigt ledsen, fast nu var det "mer uppehåll än gråt" så Per ryckte in då också, hämtade vid tre istället för fem.
I torsdags gick det något bättre och i fredags hade det varit jättebra. Fast hon är ledsen när man lämnar. Jag frågar på morgonen "Ska du till dagis idag?" Hon svarar med ett jakande mmmmm, men sen spänner hon ögonen i mig och så kommer det ett snabbt "Mamma!" Nej, mamma ska jobba. "Pappa?" Nej, pappa jobbar också. Sen kommer själva lämningsproceduren, då hon kommer till dagis glad i hågen, går t o m in på avdelningen, men så fort hon ser fröken börjar hon störtgråta och klamrar sig fast vid mig.
Usch, vilken ångest. Vad är det jag utsätter mitt barn för, det är klart att hon ska vara hos sin mamma, där hon hör hemma. Hon är ju alldeles för liten för att lämnas bort på detta viset, det borde ju inte vara tillåtet, jag skulle såklart ha väntat lite till, tills hon kan sitt telefonnummer och personnummer åtminstone...
Vi får väl hoppas att det blir bättre, att hon snart kommer springa in på dagis full av iver och förväntan och knappt ha tid att vända sig om för att vinka hej då till mamma som utan dåligt samvete kan sätta sig i bilen till jobbet.

För övrigt har veckan varit full av aktiviteter.
I tisdags kväll var jag utbjuden på Thai av Hanna och Malin (för att fira min födelsedag som ju var i juli, fyller som sagt alltid under festivalen, så då får man finna sig i att det blir lite försenat), men det var gott som alltid, länge sedan jag var på Thairestaurangen nu.
I torsdags var jag med Liz och Tina på bio i Bromölla, mamma mia vad bra det var! :-)
Och i går var jag och Per barnlediga tillsammans för första gången sedan vi blev trebarnsföräldrar, Tina och Tedde fick äran att ta hand om barnen. Det var miljöpartiet som hade fest för att fira att vi nu är över 60 medlemmar. Det blev en rolig kväll, förutom väldigt god mat och dryck fick vi även lära oss lite olika danssteg; salsa, merengue och calypso. Det var kul fast inte alldels enkelt. Senare på kvällen fick vi också prova på lite spontan "leifing-polka", en upplevelse bara det. Och barnen hade skött sig utmärkt väl, så barnvakterna blev inte avskräckta som tur väl var.

Förklaringen

Den oförklarliga ryggvärken hade idag spridit sig till mellersta ryggpartiet och förklaringen kom som en uppenbarelse. Det var naturligtvis den där milen på cykeln i fredags som nu fick sitt efterspel. Man borde nog skämmas för att man är så otränad, det kunde jag utröna från Pers blick när jag återigen beklagade min smärta för honom. Han trodde inte ett dugg på mina anspelningar att kanske sadeln var för hög eller styret för lågt eller något. Men det var bara för kroppsterapeuten att ta fram massagebänken och göra skäl för sitt namn. (Fast det gick egentligen till så att jag med min onda, krumma rygg släpade ut bänken från garderoben och därefter beordrade upp honom, det var ju trots allt hans fel, han som nästan tvingat mig till den här fysiska aktiviteten som jag så uppenbart inte är lämpad för.) Åh gode gud, vad skönt det var. Sådär smärtsamt skönt. Skulle lätt kunna bli en vana, känner jag. Han har faktiskt så gott som lovat mina stela muskler en omgång till imorgon. Fast han tyckte nog egentligen att jag skulle cykla bort värken istället.

Nostalgi

Huset som jag kallar mitt barndomshem (bodde där från 8 års ålder till jag flyttade hemifrån vid dryga 20) är till salu. Det är spännande att kolla vad som hänt sedan vi bodde där för två familjer sedan. En hel del visade det sig, även om mycket fortfarande var sig likt (t ex pappas hemmasvetsade gungställning på tomten).
Och ja, jag är uppvuxen i Svängsta, har tillbringat nästan 24 år av mitt liv där, hann bara en snabb runda till ettan i stan innan jag och Per köpte trettiofyran.
24 år...det är respekt eller hur? Får se hur många år det blir i Karlshamn nu då, Per som var av åsikten att "man måste flytta ibland, så att inte allt stagnerar", låter nu som om han kommer bo här till döddagar. Att flytta var mycket jobbigare än han hade trott. Jag tycker tvärtom att det var lättare, jag hade nog en mer riktig verklighetsuppfattning om det hela innan vi satte igång.

En annan minnesvärd dag denna sommaren

I måndags var det inte särskilt härligt om ni minns? Det vräkte ner regn, stormen ven och SMHI gick ut med varningar. Då tar väl Anna och Lizette med sig de stora tjejerna på lite utomhus-teater i form av Pippi Långstrump på Skottsbergska gården. Biljetterna beställdes under helt andra väderförhållande och vi hade sett fram emot en mysig kväll. Kanske är det inställt, försökte vi förbereda de förväntansfulla tjejerna, men den slingrande kön på Drottninggatan kunde inte tolkas annat än att de tänkte köra ändå. Och vi hade faktiskt uppehåll i stort sett hela första akten, men efter pausen drog ovädret igång ordentligt. Men de fortsatte köra och jag vet inte riktigt vilka som var duktigast, publiken som blev allt kallare och blötare eller de tappra skådespelarna som skulle dansa, ligga och sitta på det blöta, oskyddade trädäcket som scenen bestod av. Men det var riktigt, riktigt bra (tror minsann att det t o m kom en liten tår) och tjejerna var euforiska när det var slut, så vi ångrar oss inte det minsta att vi gick dit.

Love, love, love

Jag erkänner, jag är värdelös på att skvallra, så här kommer några not so hot news om två trots allt nyförlovade par. Det ena paret är min älskade syster Jennie som gick och friade till sin Oscar den 9 juli. Hon var trött på att vänta så hon gjorde som jag, friade på ett skottår. Oscar fick såklart fram ett tårmilt ja, så nu vankas det bröllop, den 19/9 2009 tror jag att det var, då paret firar 9 år och de båda barnen blir 9 år tillsammans, någon som ser temat? Ja, 9 är Oscars turnummer, så då ska de väl ha de bästa förutsättningarna att börja sitt äktenskap. Alltid kul att gå på bröllop, det ska bli så roligt! Grattis! (En liten förlovningspresent finns här i flyttröran, ska bara slås in först...)

Det andra nyförlovade paret slog till på midsommarafton och ni kan aldrig gissa vilka det är, det var en riktig chocker för mig med. Det var nämligen min 75-åriga mormor som har gått och blivit förälskad på gamla dar. Ja, ni som har följt min blogg har kunnat läsa ett inlägg om just mormor som då fyllde 75 och sörjde morfar som gick bort ett par månader tidigare. På hennes 75-årskalas fanns det en man, som visade sig vara morfars systers man Rune, som är änkeman sedna några år tillbaka. Han stöttade mormor i hennes sorg och tydligen sa det klick, för nu säljer hon torpet och har redan blivit sambo med Rune på hans gård i Småland. Mina mostrar har vittnat om deras kärlek och sett hur deras gamla mamma har blivit en helt ny människa (Rune är dessutom några år yngre, pigg och energisk). Ja, vad ska man säga? Det är bara att förundras och önska dem lycka till...

Välkommen hit!

Vad kul att du ville titta in hos mig på Solvändan! Det är mycket på gång i mitt liv just nu, är precis nyinflyttad i en bostadsrättslägenhet på Solvägen i Karlshamn. Själva fastigheten heter Solvändan, därav namnet på bloggen, tyckte det var riktigt vackert också för den delen.
I morgon börjar jag att skola in min 17-månaders lilltjej på dagis, det är tänkt att jag ska börja jobba i nästa vecka, min föräldraledighet börjar gå mot sitt slut, liksom även denna sommaren.
Jag har bestämt mig för att nyttja möjligheten att gå ned i tjänst denna tredje gång, vilket jag inte har gjort med de andra två. Nu är man smärtsamt medveten om att tiden då barnen är små verkligen rusar förbi, så denna gång vill jag försöka njuta av det lite extra. Jag ska därför vara ledig en dag i veckan, tror att det passar mig bäst, så nu är det långhelger som gäller framöver med ledig måndag, hoppas att det kommer att fungera bra för vår familj.