Förklaringen

Den oförklarliga ryggvärken hade idag spridit sig till mellersta ryggpartiet och förklaringen kom som en uppenbarelse. Det var naturligtvis den där milen på cykeln i fredags som nu fick sitt efterspel. Man borde nog skämmas för att man är så otränad, det kunde jag utröna från Pers blick när jag återigen beklagade min smärta för honom. Han trodde inte ett dugg på mina anspelningar att kanske sadeln var för hög eller styret för lågt eller något. Men det var bara för kroppsterapeuten att ta fram massagebänken och göra skäl för sitt namn. (Fast det gick egentligen till så att jag med min onda, krumma rygg släpade ut bänken från garderoben och därefter beordrade upp honom, det var ju trots allt hans fel, han som nästan tvingat mig till den här fysiska aktiviteten som jag så uppenbart inte är lämpad för.) Åh gode gud, vad skönt det var. Sådär smärtsamt skönt. Skulle lätt kunna bli en vana, känner jag. Han har faktiskt så gott som lovat mina stela muskler en omgång till imorgon. Fast han tyckte nog egentligen att jag skulle cykla bort värken istället.