Flirten gick hem, så både klockan och sparbössan är nu i mina ägor (eller rättare sagt döttrarnas), tack vare systrarna. Tyvärr hittade inte musmattan hit, fast de gjorde verkligen sitt yttersta och satte t o m en expedit i eftersökningsarbete, men den stod inte att finna någonstans.
Tänk, vad perfekt att ligga hemma på soffan och låter några andra svettas och trängas i affären åt en. Har jag möjligtvis skaffat mig mina två alldeles egna "personal shoppers"?
söndag 25 januari 2009
lördag 24 januari 2009
Så bra!
Jo, den var verkligen bra Sölvesborgsrevyn! En riktig energikick en lördagskväll. Och Tina var ju bara så bäst och så snygg i varenda nummer så man blir löjligt lipig och stolt. Och hon visade minsann upp sann skådespelartalang också, så jag misstänker att detta kanske inte var sista gången man fick se henne i ett sånt här sammanhang.
Fattar att jag glömde kameran! Och vi som fick så bra platser, på första parkett. Men Jennie kom ihåg att ta med sin och hon har lovat att lägga in bilder på sin blogg, till dess får ni hålla tillgodo med de "stulna" här nedan.
Bilden från programbladet.
En bild lånad av Sydöstran
Och här kan man se ett bildspel från revyn där Tina är med på ett par av bilderna i alla fall.
Fattar att jag glömde kameran! Och vi som fick så bra platser, på första parkett. Men Jennie kom ihåg att ta med sin och hon har lovat att lägga in bilder på sin blogg, till dess får ni hålla tillgodo med de "stulna" här nedan.
Bilden från programbladet.
En bild lånad av Sydöstran
Och här kan man se ett bildspel från revyn där Tina är med på ett par av bilderna i alla fall.
Flirtar med syrrorna!
Jag vet att Jennie och Lizette ska till Kristianstad på en shoppingtur i morgon (läs i dag) så jag flirtar hej vilt ;-)
Om ni råkar springa förbi något av följande på Åhléns skulle jag bli superglad om någon av er orkar släpa hem det till mig! ;-)
Klocka 125 kr
Sparbössa 95 kr
Musmatta 39 kr
Om ni råkar springa förbi något av följande på Åhléns skulle jag bli superglad om någon av er orkar släpa hem det till mig! ;-)
Klocka 125 kr
Sparbössa 95 kr
Musmatta 39 kr
onsdag 21 januari 2009
Humörsvängning
Jag var på väg till jobbet en morgon förra veckan och framför mig körde en liten bil som jag snabbt började irritera mig på. Han (för det är ju alltid en "han") körde i 30-40 på 50-sträckan, så irriterande. "Kom igen nu, det är väl inte ens halt ute?" muttrade jag för mig själv. Han ligger mitt i vägen med, kör ju inte åt sidan precis. Säkert ska han ligga framför mig hela vägen med. Vad sysslar han nu med?! Jaha, han ska svänga av här, vet inte hur man använder blinkisen heller tydligen... Jag hamnar i filen jämsides och slänger ett ont öga in i den andra bilen, där jag förväntar mig se en gubbe i keps, men döm om min förvåning när jag ser min vän Yvonne sitta vid ratten.
Ja, just det hon har en sån bil ja. *vinkvink* Hon var nog lite trött, eftersom hon glömde att blinka, men så svänger hon ju in på den vägen varje dag till jobbet, det är ju lätt hänt att glömma att blinka då, man blir liksom "hemmablind".
Det är kanske lite halt ute ändå? Jag slapp ju skrapa rutorna, men det är nog lite isigt ändå. Får kanske köra lite mer försiktigt, man vet ju aldrig...
Ja, just det hon har en sån bil ja. *vinkvink* Hon var nog lite trött, eftersom hon glömde att blinka, men så svänger hon ju in på den vägen varje dag till jobbet, det är ju lätt hänt att glömma att blinka då, man blir liksom "hemmablind".
Det är kanske lite halt ute ändå? Jag slapp ju skrapa rutorna, men det är nog lite isigt ändå. Får kanske köra lite mer försiktigt, man vet ju aldrig...
Försmak
På lördag ska de stolta storasystrarna tittar på Sölvesborgs nyårsrevy där Tina medverkar som dansare. Ska bli jätteroligt, har hört att den ska vara riktigt rolig också, man ska lätt kunna hänga med även om man inte är "inföding". Klickar på länken nedan så kan ni få en liten försmak av revyn, spola 12.15 in i klippet, där kan man också se Tina dansa! (Se bra ut gumman, som alltid!)
Tina dansar på TV!
Tina dansar på TV!
tisdag 20 januari 2009
Malin undrar
"Men hur ska det gå på torsdag?! Om du vill, så kan jag göra ett nyttigare alternativ istället för Lailas bak? För min del skulle jag inte behöva kakan men det är ju så gott.
Kämpa på!!"
Svar: Om jag vill?! Nej, gör dig inget extra besvär för min skull! :-D Nej, allvarligt talat, jag vägrar att bli en tråkmåns bara för att jag tänker gå ner i vikt, jag gör på mitt sätt. Jag tänker alltså inte tacka nej när det bjuds, däremot kanske jag nöjer mig med en (istället för fem). Det är ju där mitt problem ligger, jag överäter, är en riktig gourmand. Lite mer lagom av allt istället, så blir det nog bra! Och ibland "behöver" man faktiskt en kaka, så är det bara!
Vi ses på torsdag! Kram
Kämpa på!!"
Svar: Om jag vill?! Nej, gör dig inget extra besvär för min skull! :-D Nej, allvarligt talat, jag vägrar att bli en tråkmåns bara för att jag tänker gå ner i vikt, jag gör på mitt sätt. Jag tänker alltså inte tacka nej när det bjuds, däremot kanske jag nöjer mig med en (istället för fem). Det är ju där mitt problem ligger, jag överäter, är en riktig gourmand. Lite mer lagom av allt istället, så blir det nog bra! Och ibland "behöver" man faktiskt en kaka, så är det bara!
Vi ses på torsdag! Kram
måndag 19 januari 2009
VIKT-iga saker
Jag är inte typen som börjar nytt liv varje måndag, och med det avser att gå ner tjugo kilo i vikt och börja motionera regelbundet, för att sedan falla tillbaka i gamla vanor efter några dagar. Nej, jag är mer typen som tar en kaka till och konstaterar att livet är till för att levas.
Problemet är nog att jag har svårt att se mig själv som överviktig. Jag har alltid haft komplex, men mina tonårskomplex bestod mest i att jag tyckte att jag var för smal, jag ville också få kurvor och kvinnliga former, men hur mycket jag än tryckte i mig i matväg och godsaker så stod vågen stilla, vägrade ens gå över 50kilos-strecket.
Det där har ju ändrats nu, p-pillerna i övre tonåren förstörde nog den goda ämnesomsättningen, för efter ett år hade jag gått upp 10 kilo och sedan har det bara fortsatt uppåt. Ändå ser jag mig fortfarande som en spinkis, när jag tittar mig i spegeln kan jag väl se att jag inte ser ut som för 15 år sedan, men har svårt att sätta fingret på det. Jo, nu ser jag ju, huvudet har blivit mycket mindre, märkligt!
Men att se sig själv på kort är verkligen chockartat "Tänk att det syns så tydligt att kameran lägger på några kilon!"
I samband med flytten och utrensar-ivern så åkte även vågen ut men i höstas, på en trivselkväll hemma hos Catrin, stötte jag som av en händelse på en våg i badrummet. Chocking news! Inte undra på att kläderna börjat sitta åt (krympt i tvätten?) och att en förälder på jobbet frågat när jag "skulle ha" med en menande blick på mitt mittparti (där åkte den klänningen i tvätten, never to be worn again).
Det var väl bara till att inse fakta, så jag fick ta tag i mitt liv lite. Införskaffade en våg och gick snabbt ner 4 kilo. Sen kom julen och ledigheten i vägen, men nu är det dags igen.
Det borde vara tämligen enkelt för mig att rasa i vikt. Med tanke på att jag är en riktig gottegris som unnar mig något gott varje dag. Vid närmare eftertanke är jag nog skyldig alla viktkämpande tjockisar att gå ner ett tiotal kilon. För jag vet att det finns de som knappt kan lukta på en gräddtårta utan att gå upp ett halvt kilo. Så lite kan jag ju anstränga mig, och ha respekt för mina extrakilon, jag vet ju innerst inne att de inte är bra för mig.
Nu har vi startat en viktklubb på jobbet, där vi väger oss varje vecka och får böter om vi har plussat och en massa alltför avancerade regler för att redogöra här, men det är en liten tävling och det finns priser och potten som blir ska till slut gagnar alla deltagande på något vis, så nu har jag tre månader på mig att gå ner ett antal kilon (som jag själv har bestämt) och vinna ett fint pris. Och jag är en tävlingsmänniska, så detta passar mig bra.
I morgon är det dags för första kollen och när jag gjorde en liten check i kväll hur jag låg till hade jag dessvärre gått upp, ett helt kilo (!), så det blir nog svårt för mig att hamna på minus första veckan, blir nog böter för min del... Nåja, får väl se det som en spark där bak. Och förlåt Annett att jag fräste av dig, du har rätt, jag kan nog inte ta en chokladbit om dagen från den där Alladin-asken i personalrummet och ändå gå ner i vikt. Jag inser det nu...
Problemet är nog att jag har svårt att se mig själv som överviktig. Jag har alltid haft komplex, men mina tonårskomplex bestod mest i att jag tyckte att jag var för smal, jag ville också få kurvor och kvinnliga former, men hur mycket jag än tryckte i mig i matväg och godsaker så stod vågen stilla, vägrade ens gå över 50kilos-strecket.
Det där har ju ändrats nu, p-pillerna i övre tonåren förstörde nog den goda ämnesomsättningen, för efter ett år hade jag gått upp 10 kilo och sedan har det bara fortsatt uppåt. Ändå ser jag mig fortfarande som en spinkis, när jag tittar mig i spegeln kan jag väl se att jag inte ser ut som för 15 år sedan, men har svårt att sätta fingret på det. Jo, nu ser jag ju, huvudet har blivit mycket mindre, märkligt!
Men att se sig själv på kort är verkligen chockartat "Tänk att det syns så tydligt att kameran lägger på några kilon!"
I samband med flytten och utrensar-ivern så åkte även vågen ut men i höstas, på en trivselkväll hemma hos Catrin, stötte jag som av en händelse på en våg i badrummet. Chocking news! Inte undra på att kläderna börjat sitta åt (krympt i tvätten?) och att en förälder på jobbet frågat när jag "skulle ha" med en menande blick på mitt mittparti (där åkte den klänningen i tvätten, never to be worn again).
Det var väl bara till att inse fakta, så jag fick ta tag i mitt liv lite. Införskaffade en våg och gick snabbt ner 4 kilo. Sen kom julen och ledigheten i vägen, men nu är det dags igen.
Det borde vara tämligen enkelt för mig att rasa i vikt. Med tanke på att jag är en riktig gottegris som unnar mig något gott varje dag. Vid närmare eftertanke är jag nog skyldig alla viktkämpande tjockisar att gå ner ett tiotal kilon. För jag vet att det finns de som knappt kan lukta på en gräddtårta utan att gå upp ett halvt kilo. Så lite kan jag ju anstränga mig, och ha respekt för mina extrakilon, jag vet ju innerst inne att de inte är bra för mig.
Nu har vi startat en viktklubb på jobbet, där vi väger oss varje vecka och får böter om vi har plussat och en massa alltför avancerade regler för att redogöra här, men det är en liten tävling och det finns priser och potten som blir ska till slut gagnar alla deltagande på något vis, så nu har jag tre månader på mig att gå ner ett antal kilon (som jag själv har bestämt) och vinna ett fint pris. Och jag är en tävlingsmänniska, så detta passar mig bra.
I morgon är det dags för första kollen och när jag gjorde en liten check i kväll hur jag låg till hade jag dessvärre gått upp, ett helt kilo (!), så det blir nog svårt för mig att hamna på minus första veckan, blir nog böter för min del... Nåja, får väl se det som en spark där bak. Och förlåt Annett att jag fräste av dig, du har rätt, jag kan nog inte ta en chokladbit om dagen från den där Alladin-asken i personalrummet och ändå gå ner i vikt. Jag inser det nu...
lördag 17 januari 2009
Pappas dag
Idag skulle pappa fyllt 60 år om han inte gått bort för fem år sedan. Han var alltså 55 (inte en dag över 25 om du frågade honom själv) år ung och gick bort alldeles för tidigt i en lunginflammation som säkert hade kunnat stävjats om inte om hade funnits...
OM inte han hade gått ner sig efter mammas död ett år tidigare (skilda sedan många år, men likväl hans stora kärlek, att han gick bort ett år senare bekräftar min tanke om att de trots allt var själsfränder).
OM inte han hade skilt sig från Mona samma år (säkert mycket p g a ovanstående depression).
OM han inte hade åkt ifrån akutmottagningen när han var där ett par dagar tidigare för att kolla upp varför han kände sig konstig.
OM han inte hade druckit två groggar den dagen och då kanske åkt in till akuten i tid, eller åtminstone blivit tagen på allvar av sjukvårdarna. Först var det sjukvårdsrådgivningen som vägrade hjälpa, visade sig senare att hon visste vem pappa var "han har fiskat med min pappa", och därmed visste hon ju säkert också om hans alkoholmissbruk och hjälpen blev därefter. Ambulanssjukvårdarna var lika oävna de. Det var samma killar som hade kört pappa ett par dagar tidigare till akuten, då han ju stack ifrån utan att bli undersökt.
"Va fan Kai, vi är ingen jäkla taxi åt dig" flinade de och kom först utan bår, fast Lizette tydligt hade sagt åt dem att han omöjligt kunde ta sig för egen maskin. Värdefulla minuter gick till spillo och i ambulansen skojade de och småpratade med pappa istället för att göra sitt jobb. När han kom in på akuten tystnade och bleknade alla märkbart efter provtagningarna, han hade så dåliga värden att det var ett under att han var vid liv överhuvudtaget...
*suck* Man kan älta och älta, aldrig kommer han tillbaka till oss ändå.
Saknaden får jag leva med tills vi ses igen, pappa, och till dess ska jag älska dig rakt igenom evigheten...
En favoritbild av pappa och mig, taget på Tärnö en sommardag.
i carry your heart with me (i carry it in
my heart) i am never without it (anywhere
i go you go, my dear; and whatever is done
by only me is your doing, my darling)
i fear
no fate (for you are my fate, my sweet) i want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you
here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than the soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart
i carry your heart (i carry it in my heart)
En favoritdikt av EE Cummings.
Är också väldigt vackert illustrerad med foton och bilder i klippet nedan.
OM inte han hade gått ner sig efter mammas död ett år tidigare (skilda sedan många år, men likväl hans stora kärlek, att han gick bort ett år senare bekräftar min tanke om att de trots allt var själsfränder).
OM inte han hade skilt sig från Mona samma år (säkert mycket p g a ovanstående depression).
OM han inte hade åkt ifrån akutmottagningen när han var där ett par dagar tidigare för att kolla upp varför han kände sig konstig.
OM han inte hade druckit två groggar den dagen och då kanske åkt in till akuten i tid, eller åtminstone blivit tagen på allvar av sjukvårdarna. Först var det sjukvårdsrådgivningen som vägrade hjälpa, visade sig senare att hon visste vem pappa var "han har fiskat med min pappa", och därmed visste hon ju säkert också om hans alkoholmissbruk och hjälpen blev därefter. Ambulanssjukvårdarna var lika oävna de. Det var samma killar som hade kört pappa ett par dagar tidigare till akuten, då han ju stack ifrån utan att bli undersökt.
"Va fan Kai, vi är ingen jäkla taxi åt dig" flinade de och kom först utan bår, fast Lizette tydligt hade sagt åt dem att han omöjligt kunde ta sig för egen maskin. Värdefulla minuter gick till spillo och i ambulansen skojade de och småpratade med pappa istället för att göra sitt jobb. När han kom in på akuten tystnade och bleknade alla märkbart efter provtagningarna, han hade så dåliga värden att det var ett under att han var vid liv överhuvudtaget...
*suck* Man kan älta och älta, aldrig kommer han tillbaka till oss ändå.
Saknaden får jag leva med tills vi ses igen, pappa, och till dess ska jag älska dig rakt igenom evigheten...
En favoritbild av pappa och mig, taget på Tärnö en sommardag.
i carry your heart with me (i carry it in
my heart) i am never without it (anywhere
i go you go, my dear; and whatever is done
by only me is your doing, my darling)
i fear
no fate (for you are my fate, my sweet) i want
no world (for beautiful you are my world, my true)
and it's you are whatever a moon has always meant
and whatever a sun will always sing is you
here is the deepest secret nobody knows
(here is the root of the root and the bud of the bud
and the sky of the sky of a tree called life; which grows
higher than the soul can hope or mind can hide)
and this is the wonder that's keeping the stars apart
i carry your heart (i carry it in my heart)
En favoritdikt av EE Cummings.
Är också väldigt vackert illustrerad med foton och bilder i klippet nedan.
fredag 16 januari 2009
På bättringsvägen
Nu har barnen varit hemma hela veckan från skola och dagis och de är fortfarande inte helt hundra, men det börjar i alla fall rätta till sig. De är pigga och äter åtminstone, skönt.
Per kunde vara hemma hela veckan, så jag har jobbat som vanligt, skönt att slippa det dåliga jobbsamvetet. Men i morse när Mirinda vaknade, var det första hon sa "Pappa?" "Pappa är där uppe, men mamma är här." Jag sträckte ut armarna och förväntade mig en stor morgonkram, men det enda jag fick var en huvudskakning och ett trumpet "Pappa!" Per kom ner och hämtade upp henne, så det blev inget morgonmys för min del, snopet.
Per kunde vara hemma hela veckan, så jag har jobbat som vanligt, skönt att slippa det dåliga jobbsamvetet. Men i morse när Mirinda vaknade, var det första hon sa "Pappa?" "Pappa är där uppe, men mamma är här." Jag sträckte ut armarna och förväntade mig en stor morgonkram, men det enda jag fick var en huvudskakning och ett trumpet "Pappa!" Per kom ner och hämtade upp henne, så det blev inget morgonmys för min del, snopet.
måndag 12 januari 2009
Min lilla sjukling
Stackars lilla Mirinda har inte blivit bättre, tvärtom. Hon vaknade med 40.3 i feber i morse, fortfarande diarré och så har hon kräkt ett par gånger till idag. Hon hänger i soffan och det enda hon har fått ur sig (förutom, lite gnäll och pyl) på hela dagen är ett "Jobbigt..." då och då. Får såklart inte i henne något att äta överhuvudtaget, knappt att dricka heller. Tänkte åka till apoteket och göra ett storköp nu, med vätskeersättning och alvedon supp bl a.
Åh, vad man lider med de små när de är så sjuka! Man blir alldeles vek i mammahjärtat...
Åh, vad man lider med de små när de är så sjuka! Man blir alldeles vek i mammahjärtat...
torsdag 8 januari 2009
Bra jobbat Malin!
Jajamen, Malin var duktig och knep sig igenom varenda helgdag och lille Viktor fick se världens ljus åtta dagar in på det nya året. Grattis Malin, Jonas och storasyster Klara!
Lille Viktor
Lille Viktor
onsdag 7 januari 2009
Grattis i efterhand!
Jag måste ju gratta min arbetskamrat Annett för ett väl genomfört Sylvesterlopp på nyårsafton. Hon slog Tova med flera minuter, så hon måste ju vara nöjd, det var hennes mål, tävlingsmänniska som hon är!
Annett och gänget efter målgång, Annett är ju den som ser minst ansträngd ut!
Här kan du läsa och lyssna på mer om loppet.
Annett och gänget efter målgång, Annett är ju den som ser minst ansträngd ut!
Här kan du läsa och lyssna på mer om loppet.
Sista dagen på julledigheten
Jaha, då ska man jobba i morgon. De sista dagarna på julledigheten var riktigt bra, julfesten igår och så idag på fm fick äntligen Mirinda känna lite på snön och åka sin första pulkatur, det var roligt, tyckte hon, men det räckte tydligen med en gång, sen vägrade hon och ville bara gå upp och ner i trappan istället.
Mirinda fick känna på snön idag (bokstavligen).
Därefter åkte flickorna och jag till Jennie, som är gräsänka när Oscar är i Spanien och hälsa på familjen. Jag är van vid att bli bortskämd av Oscar när vi hälsar på i Sölvesborg, han är ju så duktig i köket, men Jennie hade verkligen ansträngt sig idag och bjöd på både fiskgratäng och kladdkaka, och jag är säker på att det var hemmagjort, för jag såg nämligen när hon gjorde bådadera :-D. Jättegott var det, det blev barskrapat och fick väl godkänt av alla lunchgäster, både stora och små :-).
Ledigheten har ju annars varit lite av en besvikelse. Vi hade ju inte planerat något speciellt, men jag hade hoppats på lite småutflykter till Holjebadet eller något lekland, men det blev ju inte så pga rådande sjukstuga här hemma. Och inte blev det något gjort hemma heller, kunde ju passat på att rensa lite bland kläder och annat, eller ta tag i något av alla mina måleriprojekt, men det fanns det liksom inte energi till...
Nåväl, man ska ju inte klaga, och jag har faktiskt fått sovmorgon varje dag nästan, till 9-10, det är inte illa. Och så har jag läst en del. Och tittat på massor av film. Så det blev ju mycket vila och lugna aktiviteter, kanske att jag har laddat batterierna ordentligt nu inför den stundande våren. Och så får jag väl ta mig i kragen och planera in lite roliga aktiviteter i agendan framöver!
Mirinda fick känna på snön idag (bokstavligen).
Därefter åkte flickorna och jag till Jennie, som är gräsänka när Oscar är i Spanien och hälsa på familjen. Jag är van vid att bli bortskämd av Oscar när vi hälsar på i Sölvesborg, han är ju så duktig i köket, men Jennie hade verkligen ansträngt sig idag och bjöd på både fiskgratäng och kladdkaka, och jag är säker på att det var hemmagjort, för jag såg nämligen när hon gjorde bådadera :-D. Jättegott var det, det blev barskrapat och fick väl godkänt av alla lunchgäster, både stora och små :-).
Ledigheten har ju annars varit lite av en besvikelse. Vi hade ju inte planerat något speciellt, men jag hade hoppats på lite småutflykter till Holjebadet eller något lekland, men det blev ju inte så pga rådande sjukstuga här hemma. Och inte blev det något gjort hemma heller, kunde ju passat på att rensa lite bland kläder och annat, eller ta tag i något av alla mina måleriprojekt, men det fanns det liksom inte energi till...
Nåväl, man ska ju inte klaga, och jag har faktiskt fått sovmorgon varje dag nästan, till 9-10, det är inte illa. Och så har jag läst en del. Och tittat på massor av film. Så det blev ju mycket vila och lugna aktiviteter, kanske att jag har laddat batterierna ordentligt nu inför den stundande våren. Och så får jag väl ta mig i kragen och planera in lite roliga aktiviteter i agendan framöver!
tisdag 6 januari 2009
Tråkiga dagar
Nu börjar ledigheten gå mot sitt slut och i ett par dagar har jag t o m längtat efter att börja jobba igen. Helt sjukt ju, jag som älskar att vara ledig. Kände inte en dag av min föräldraledighet att det var tråkigt eller enahanda. Men så är man ledig i några dagar efter att ha jobbat i flera månader och vad händer? Det är tråkigt. Trist. Boooring!
Igår försökte jag råda bot på tristessen genom att ta ett långt härligt bad, medan Mirinda sov middag. Det var första badet i nya badrummet, jag har hitintills vägrat bada till badrummet är helt färdigt, dvs när man slipper ha en golvlampa med sladden i kläm i dörren som belysning, men den där elektrikern har lyst med sin frånvaro och han blir ju knappast straffad för att jag vägra bada, det drabbar ju bara mig själv. Så jag tog helt sonika ett varmt bad och det hjälpte faktiskt lite. Låg säkert i en timme och njöt med en nyinhandlad Plaza Kvinna som enda sällskap. Och så fick jag benen rakade också, så nu känner jag mig både fräschare och lättare. :-D
Och med tidningen följde dvd-filmen Emma, Jane Austen-filmen med Gwyneth Paltrow i huvudrollen. Den kollade jag in direkt efter sista avsnittet av Anne på Grönkulla (vilken besvikelse den serien var då, inte i närheten av den underbara serien jag följde för ett tiotal år sedan...). Emma var i alla fall jättebra. Alla filmer och TV-serier som bygger på Jane Austens böcker är ju bara helt förtrollande bra. Vilka romanser...vilka klänningar...och vilket språk. Blir lika till mig varje gång!
Per gick och la sig klockan 22, ville inte se Emma för "hon är så divig". "Vilken, Emma?" "Nej, hon!" sa han och pekade på Gwyneth. Ja, hon var kanske lite snobbig sist vi bjöd henne på middag, vad vet jag... :-D
Idag är det julfest, företagarnas årliga barnjulfest, brukar vara jättebra, så det ska nog pigga upp oss lite. Alla är ju äntligen friska nu, Per och Mirinda är förkylda ännu, men det får de nog dras med ett tag till, dessvärre. De är feberfria åtminstone och på benen, det får man ju vara glad för.
Nu har minsann min andra syster med börjat blogga, välkommen in till henne!
Igår försökte jag råda bot på tristessen genom att ta ett långt härligt bad, medan Mirinda sov middag. Det var första badet i nya badrummet, jag har hitintills vägrat bada till badrummet är helt färdigt, dvs när man slipper ha en golvlampa med sladden i kläm i dörren som belysning, men den där elektrikern har lyst med sin frånvaro och han blir ju knappast straffad för att jag vägra bada, det drabbar ju bara mig själv. Så jag tog helt sonika ett varmt bad och det hjälpte faktiskt lite. Låg säkert i en timme och njöt med en nyinhandlad Plaza Kvinna som enda sällskap. Och så fick jag benen rakade också, så nu känner jag mig både fräschare och lättare. :-D
Och med tidningen följde dvd-filmen Emma, Jane Austen-filmen med Gwyneth Paltrow i huvudrollen. Den kollade jag in direkt efter sista avsnittet av Anne på Grönkulla (vilken besvikelse den serien var då, inte i närheten av den underbara serien jag följde för ett tiotal år sedan...). Emma var i alla fall jättebra. Alla filmer och TV-serier som bygger på Jane Austens böcker är ju bara helt förtrollande bra. Vilka romanser...vilka klänningar...och vilket språk. Blir lika till mig varje gång!
Per gick och la sig klockan 22, ville inte se Emma för "hon är så divig". "Vilken, Emma?" "Nej, hon!" sa han och pekade på Gwyneth. Ja, hon var kanske lite snobbig sist vi bjöd henne på middag, vad vet jag... :-D
Idag är det julfest, företagarnas årliga barnjulfest, brukar vara jättebra, så det ska nog pigga upp oss lite. Alla är ju äntligen friska nu, Per och Mirinda är förkylda ännu, men det får de nog dras med ett tag till, dessvärre. De är feberfria åtminstone och på benen, det får man ju vara glad för.
Nu har minsann min andra syster med börjat blogga, välkommen in till henne!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
