VIKT-iga saker

Jag är inte typen som börjar nytt liv varje måndag, och med det avser att gå ner tjugo kilo i vikt och börja motionera regelbundet, för att sedan falla tillbaka i gamla vanor efter några dagar. Nej, jag är mer typen som tar en kaka till och konstaterar att livet är till för att levas.

Problemet är nog att jag har svårt att se mig själv som överviktig. Jag har alltid haft komplex, men mina tonårskomplex bestod mest i att jag tyckte att jag var för smal, jag ville också få kurvor och kvinnliga former, men hur mycket jag än tryckte i mig i matväg och godsaker så stod vågen stilla, vägrade ens gå över 50kilos-strecket.

Det där har ju ändrats nu, p-pillerna i övre tonåren förstörde nog den goda ämnesomsättningen, för efter ett år hade jag gått upp 10 kilo och sedan har det bara fortsatt uppåt. Ändå ser jag mig fortfarande som en spinkis, när jag tittar mig i spegeln kan jag väl se att jag inte ser ut som för 15 år sedan, men har svårt att sätta fingret på det. Jo, nu ser jag ju, huvudet har blivit mycket mindre, märkligt!
Men att se sig själv på kort är verkligen chockartat "Tänk att det syns så tydligt att kameran lägger på några kilon!"

I samband med flytten och utrensar-ivern så åkte även vågen ut men i höstas, på en trivselkväll hemma hos Catrin, stötte jag som av en händelse på en våg i badrummet. Chocking news! Inte undra på att kläderna börjat sitta åt (krympt i tvätten?) och att en förälder på jobbet frågat när jag "skulle ha" med en menande blick på mitt mittparti (där åkte den klänningen i tvätten, never to be worn again).

Det var väl bara till att inse fakta, så jag fick ta tag i mitt liv lite. Införskaffade en våg och gick snabbt ner 4 kilo. Sen kom julen och ledigheten i vägen, men nu är det dags igen.

Det borde vara tämligen enkelt för mig att rasa i vikt. Med tanke på att jag är en riktig gottegris som unnar mig något gott varje dag. Vid närmare eftertanke är jag nog skyldig alla viktkämpande tjockisar att gå ner ett tiotal kilon. För jag vet att det finns de som knappt kan lukta på en gräddtårta utan att gå upp ett halvt kilo. Så lite kan jag ju anstränga mig, och ha respekt för mina extrakilon, jag vet ju innerst inne att de inte är bra för mig.

Nu har vi startat en viktklubb på jobbet, där vi väger oss varje vecka och får böter om vi har plussat och en massa alltför avancerade regler för att redogöra här, men det är en liten tävling och det finns priser och potten som blir ska till slut gagnar alla deltagande på något vis, så nu har jag tre månader på mig att gå ner ett antal kilon (som jag själv har bestämt) och vinna ett fint pris. Och jag är en tävlingsmänniska, så detta passar mig bra.

I morgon är det dags för första kollen och när jag gjorde en liten check i kväll hur jag låg till hade jag dessvärre gått upp, ett helt kilo (!), så det blir nog svårt för mig att hamna på minus första veckan, blir nog böter för min del... Nåja, får väl se det som en spark där bak. Och förlåt Annett att jag fräste av dig, du har rätt, jag kan nog inte ta en chokladbit om dagen från den där Alladin-asken i personalrummet och ändå gå ner i vikt. Jag inser det nu...