Sånt är livet

Har varit lite deppig sen förra veckan då jag fick ta emot lite dåliga besked angående mitt jobb, så här mailade jag till en vän om det hela:

...Men sen dagen efter, raserade mitt liv as I know it. Tjänstefördelningen har dragit ut på tiden, det kändes som den aldrig skulle bli klar, men jag var inte orolig, jag är ju fast i kommunen och har varit i enheten i 4 år så... Men då kommer chefen och beklagar sig att tjänstefördelningen inte är klar och så tittar hon på mig, "Och apropå detta så vill jag tala med dig i enrum."
Benen bar mig knappt till det där enrummet och trots att hon svamlade mer än vanligt så kunde jag förstå innebörden, att jag skulle bli förflyttad. Visserligen bara "nästgårds" men det kom så totalt oväntat.
Det var flera "olyckliga" omständigheter som hade lett fram till detta. Det är en fritidspedagog på den andra skolan som ska byta jobb till svenska2-lärare och då behövde de en ny fp dit. Och så kommer Karro tillbaka från gravledighet och efter jul kommer Malin tillbaka, vars jobb jag har nu då, eller tänkte ha efter sommarlovet. Så då fanns det inget kvar till mig. Men jag trodde mer på att de skulle flytta på de som kommer tillbaka (önsketänkande, jag vet), de som har varit barnlediga i första hand, jag själv var mer orolig att inte få komma tillbaka efter föräldraledigheten än vad jag har varit nu inför denna tjänstefördelningen, trodde att jag satt bergsäkert faktiskt. Men så är det ytterligare en fp på en annan skola i enheten som hade fått en tjänst som resurs med lyft och grejer och nu visade det sig att hon ska ha barn i november, så därför får hon "mitt" jobb nu istället.
Lite rörigt som du hör, hoppas att du förstår.
Det blir säkert bra i slutändan, men just nu känns det skit, att behöva lämna så här. Jag är ju i en etta nu och den klassläraren är ju inte heller glad, det kommer säkert inte elever, föräldrar heller bli för den delen. Det hade varit lite lättare att lämna om man hade haft en trea. Och så är man ju redan i nästa läsår med planering och allt, skitjobbigt.
Ny skola, nya barn (ett 70-tal inskrivna på fritids där med), nytt arbetslag, nytt lärarsamarbete, nya föräldrar. Allt känns bara pissjobbigt.
Självklart är jag glad att få vara kvar i enheten, och att man har ett jobb överhuvudtaget " i dessa tider", men det är ändå en förlust för mig, en sorg, en process.
Förlåt, men jag var bara tvungen att kräkas lite över detta. Det var just så min chef tröstade mig; "Nu får du kräkas lite över detta och sen får du landa i det hela, så blir det nog bra ska du se!"

Nu har det gått en vecka och man börjar väl ställa om sig, och jag vet ju att min besvikelse kommer att bytas ut till tacksamhet, men jag är en sentimental typ, så jag kommer ju lida av separationsångest ett tag till, så är det bara.